På väg genom tiden

Anledningen till att vi gjorde denna resa var att vi hade fått höra mycket intresseväckande saker om Dante och hans litterära verk. På så vis fick vi en uppfattning om att han var en märkvärdig person med många intressanta idéer och teorier som avspeglades i hans litteratur. Vi ville träffa honom och beslöt oss därför för att kontakta ett forskningsinstitut på Irland, som hade specificerat sig på tidsresor, för att se om de hade någon aning om hur man kunde färdas tillbaka i tiden, till den tidsålder då Dante levde och verkade. Det visste de, för man hade tydligen skapat en enorm toalett, vilken fungerade som en tidsmaskin. Man behövde bara placera sig på toalettsitsen och hoppa ner i vattnet när de spolade. Det var otroligt spännande att genomföra en tidsresa, för hur ofta gör man det?

______________________________________________________________________________________________

Resan börjar med ett ihärdigt snurrande i huvudet då vi åker fortare och fortare ner i toalettens vattenvirvel. Trots detta kan vi under färdens gång, ner i det spinnande vattnet, skymta den berömda Mozart sitta klinkandes vid sitt piano, William Shakespeare sitta vid ett skrivbord med en fjäderpenna i högsta hugg och Leonardo da Vinci stå vid sin duk och skissa på den vackra tavla som senare skulle komma att bli hans signum. Det känns mäktigt att se alla dessa stora personligheter i egen hög person! Efter ytterligare några varv i tidsvirveln når vi vår destination och landar med ett plask i en lerpöl där grisar står och äter. 

Vi reser oss upp skrattandes och tittar ner på våra lertäckta kläder. Vi inser att vi måste hitta en affär omgående om vi ska kunna träffa den legendariska författaren Dante Alighieri. Runt omkring oss breder oändliga gröna fält ut sig och vi förstår att vi befinner oss på landsbygden. De simpla husen ligger glest utplacerade och vi kan se några väderbitna bönder skörda sina åkrar i den tunga hettan. Efter vår förhäxning av det idylliska landskapet vänder vi oss åt höger och får syn på något som påminner om en kopparfärgad vägg i fjärran. Vi bestämmer oss för att ta reda på vad som döljer sig där bakom och börjar gå längs en grusväg som leder dit. Den dammiga luften och solens envetna strålar gör oss snabbt trötta under vår vandring. Vårt mål tycks ligga vid jordens andra ände.

Då tröttheten tar över slår vi oss ner i det svala gräset vid vägkanten och njuter av skuggans trygghet från den gassande solen. Snart kan vi höra klapprande steg mot vägen och ett gnisslande. Vi får syn på en mäktig, grå häst med en vagn bakom sig. I vagnen sitter en kvinna och en man, vilka får ett uttryck av empati i ansiktet när de får syn på oss. Kvinnan är klädd i en kornblå klänning och har en vit slöja hängandes ner över axlarna. Mannen har en röd tunika, höga stövlar och en stråhatt. Mannen drar i tyglarna och gestikulerar att vi ska sätta oss i vagnen. Vi reser oss, niger och bockar och hoppar in i vagnen bakom dem.

– Hej, ungdomar! Vart är ni på väg? frågar mannen.

– Vi letar efter en affär där vi kan köpa fina kläder. Känner ni till något bra ställe i närheten? frågar Michaela.

– Nämen, vad i allsin dar har ni gjort med era kläder? Självklart ska vi ta er till stans bästa affär. Jag känner en utmärkt sömmerska. säger kvinnan.

– Det är en lång historia, men jag kan avslöja ett den inkluderar ett dopp i en lerpöl! säger Jennifer med ett finurligt leende.

– Då styr vi in mot Florens! säger mannen och skänklar på hästen med tyglarna.

Snart närmar vi oss den kopparfärgade väggen, som visar sig vara en mur. Vid en av öppningarna möts vi av en vakt, som efter ett samtal med mannen i vagnen släpper in oss. Innanför muren upptornas den mest förtjusande staden vi någonsin skådat. Alla husen går i nyanser av koppar, orange och crème. Byggnationen är en blandning av höga torn och låga, små mysiga affärshus. Staden myllrar av liv, musik och röster. Under vår färd mot affären passerar vi säkert ett tiotal kyrkor och förstår att religionen måste vara en stor del av de medeltida människornas liv. Snart når vi en mysig liten gränd, vilken mannen stannar hästen framför.

– Ni går 50 meter längs gränden och så ser ni klädaffären in till vänster. Säg att Magdalena hälsar att ni ska bli väl omhändertagna. säger kvinnan och blinkar.

Vi tackar och småspringer ner för gränden. In till vänster ligger mycket riktigt affären. Vi stiger in i butiken och möts av väggar fulla av färgglada tyger och klädesplagg. En kvinna, med en voluminös vinröd klänning och ett måttband runt nacken, kommer fram till oss och vi nämner att Magdalena skickat oss. Kvinnan kallar in två andra sömmerskor och snart börjar de alla att ta mått. Vi säger att vi önskar oss det allra bästa då vi ska träffa Dante och efter en blick till varandra nickar kvinnorna förstående. De kommer snart tillbaka med två pampiga, vackra klänningar till Jennifer och Michaela och ett par tights, en skjorta med krage, en ballongkjol och en mantel till Karl. Vi tackar och betalar dem med alla de guldmynt vi lyckas i våra egna, lertäckta kläder. Nu var vi redo att träffa Dante.

Vi visste, genom vår efterforskning innan resan, att Dante var bosatt i stadsdelen San Pier Maggiore i Florens och frågar oss därför fram till området. En pojke i 20-årsåldern, klädd i adliga kläder, berättar för oss att Dante är hans granne och visar oss därför till författarens mäktiga hus. Huset är beigt och har två torn. Trädgården är enorm och har en blandning av färgstarka rabatter och träd med rundade kronor. Vi går nervöst upp till entrén och knackar på den tunga ekporten. Den korta mannen som öppnar presenterar sig som Dantes tjänare och säger vänligt att herr Alighieri naturligtvis har tid över för en pratstund. Han visar oss upp i ena tornet och längst upp, vid änden av de slingriga trapporna, breder ett ljust rum ut sig. Ett stort skrivbord står vid fönstret och lutad över skrivbordet står Dante Alighieri. Vi kan knappt tro våra ögon när den historiska författaren, iklädd röd mantel och luva, vänder sig, skiner upp och går fram med utsträckt hand mot oss.