Anledningen till att vi gjorde
denna resa var att vi hade fått höra mycket intresseväckande saker om Dante och
hans litterära verk. På så vis fick vi en uppfattning om att han var en
märkvärdig person med många
intressanta idéer och teorier som avspeglades i hans litteratur. Vi ville
träffa honom och beslöt oss därför för att kontakta ett forskningsinstitut på Irland, som
hade specificerat sig på tidsresor, för att se om de hade någon aning om hur man kunde färdas tillbaka i
tiden, till den tidsålder då Dante levde och verkade. Det visste de, för man hade tydligen skapat en enorm toalett,
vilken fungerade som en tidsmaskin. Man behövde bara placera sig på toalettsitsen och hoppa ner i vattnet
när de spolade. Det var otroligt spännande att genomföra en tidsresa, för hur
ofta gör man det?
______________________________________________________________________________________________
Resan
börjar med ett ihärdigt snurrande i huvudet då vi åker fortare och fortare ner
i toalettens vattenvirvel. Trots detta kan vi under
färdens gång, ner i det spinnande vattnet, skymta den berömda Mozart sitta klinkandes vid sitt piano,
William Shakespeare sitta vid ett
skrivbord med en fjäderpenna i högsta
hugg och Leonardo da Vinci stå
vid sin duk och skissa på den vackra tavla som senare skulle komma att bli hans signum. Det
känns mäktigt att se alla dessa stora personligheter i egen hög person! Efter ytterligare
några varv i tidsvirveln når vi vår destination och landar med ett plask i en lerpöl där grisar står och äter.
Vi reser oss upp skrattandes och
tittar ner på våra lertäckta kläder. Vi inser att vi måste hitta en affär
omgående om vi ska kunna träffa den legendariska författaren Dante Alighieri.
Runt omkring oss breder oändliga gröna fält ut sig och vi förstår att vi
befinner oss på landsbygden. De simpla husen ligger glest utplacerade och vi
kan se några väderbitna bönder skörda sina åkrar i den tunga hettan. Efter vår
förhäxning av det idylliska landskapet vänder vi oss åt höger och får syn på
något som påminner om en kopparfärgad vägg i fjärran. Vi bestämmer oss för att
ta reda på vad som döljer sig där bakom och börjar gå längs en grusväg som
leder dit. Den dammiga luften och solens envetna strålar gör oss snabbt trötta
under vår vandring. Vårt mål tycks ligga vid jordens andra ände.
Då tröttheten tar över slår vi
oss ner i det svala gräset vid vägkanten och njuter av skuggans trygghet från
den gassande solen. Snart kan vi höra klapprande steg mot vägen och ett
gnisslande. Vi får syn på en mäktig, grå häst med en vagn bakom sig. I vagnen
sitter en kvinna och en man, vilka får ett uttryck av empati i ansiktet när de
får syn på oss. Kvinnan är klädd i en kornblå klänning och har en vit slöja
hängandes ner över axlarna. Mannen har en röd tunika, höga stövlar och en stråhatt.
Mannen drar i tyglarna och gestikulerar att vi ska sätta oss i vagnen. Vi reser
oss, niger och bockar och hoppar in i vagnen bakom dem.
– Hej, ungdomar! Vart är ni på väg? frågar mannen.
– Vi letar efter en affär där vi kan köpa fina kläder. Känner ni
till något bra ställe i närheten? frågar Michaela.
– Nämen, vad i allsin dar har ni gjort med era kläder? Självklart
ska vi ta er till stans bästa affär. Jag känner en utmärkt sömmerska. säger
kvinnan.
– Det är en lång historia, men jag kan avslöja ett den inkluderar
ett dopp i en lerpöl! säger Jennifer med ett finurligt leende.
– Då styr vi in mot Florens! säger mannen och skänklar på hästen
med tyglarna.
Snart närmar vi oss den
kopparfärgade väggen, som visar sig vara en mur. Vid en av öppningarna möts vi
av en vakt, som efter ett samtal med mannen i vagnen släpper in oss. Innanför
muren upptornas den mest förtjusande staden vi någonsin skådat. Alla husen går
i nyanser av koppar, orange och crème. Byggnationen är en blandning av höga
torn och låga, små mysiga affärshus. Staden myllrar av liv, musik och röster.
Under vår färd mot affären passerar vi säkert ett tiotal kyrkor och förstår att
religionen måste vara en stor del av de medeltida människornas liv. Snart når
vi en mysig liten gränd, vilken mannen stannar hästen framför.
– Ni går 50 meter längs gränden och så ser ni klädaffären in till
vänster. Säg att Magdalena hälsar att ni ska bli väl omhändertagna. säger
kvinnan och blinkar.
Vi tackar och småspringer ner för
gränden. In till vänster ligger mycket riktigt affären. Vi stiger in i butiken
och möts av väggar fulla av färgglada tyger och klädesplagg. En kvinna, med en
voluminös vinröd klänning och ett måttband runt nacken, kommer fram till oss
och vi nämner att Magdalena skickat oss. Kvinnan kallar in två andra sömmerskor
och snart börjar de alla att ta mått. Vi säger att vi önskar oss det allra
bästa då vi ska träffa Dante och efter en blick till varandra nickar kvinnorna
förstående. De kommer snart tillbaka med två pampiga, vackra klänningar till
Jennifer och Michaela och ett par tights, en skjorta med krage, en ballongkjol
och en mantel till Karl. Vi tackar och betalar dem med alla de guldmynt vi
lyckas i våra egna, lertäckta kläder. Nu var vi redo att träffa Dante.
Vi
visste, genom vår efterforskning innan resan, att Dante var bosatt i stadsdelen
San Pier Maggiore i Florens och frågar oss därför fram till området. En pojke i
20-årsåldern, klädd i adliga kläder, berättar för oss att Dante är hans granne
och visar oss därför till författarens mäktiga hus. Huset är beigt och har två
torn. Trädgården är enorm och har en blandning av färgstarka rabatter och träd
med rundade kronor. Vi går nervöst upp till entrén och knackar på den tunga
ekporten. Den korta mannen som öppnar presenterar sig som Dantes tjänare och
säger vänligt att herr Alighieri naturligtvis har tid över för en
pratstund. Han visar oss upp i ena tornet och längst upp, vid änden av de
slingriga trapporna, breder ett ljust rum ut sig. Ett stort skrivbord står vid
fönstret och lutad över skrivbordet står Dante Alighieri. Vi kan knappt tro
våra ögon när den historiska författaren, iklädd röd mantel och luva, vänder
sig, skiner upp och går fram med utsträckt hand mot oss.
