Vi tittar på varandra med stora ögon, det är han, Dante, och
han står mitt framför oss. Karl tar första steget och skakar hand samtidigt som
han med högtidlig röst presenterar sig själv och sedan Michaela och Jennifer. Han
berättar att vi är från tre svenska adelsfamiljer och att vi tycker mycket om
hans litteratur. Dante skiner upp och välkomnar oss in i hans salong. Karl
följer efter med självsäkra steg medan Jennifer och Michaela tittar sig omkring
innan de följer efter.
Klapprande klackar hörs mot det ljusa stengolvet, Dante
pratar med hög röst och förklarar varifrån alla dekorationer längs väggarna
kommer. Någonting är från Paris, något annat från Kina och något tredje från
det tysk-romerska riket. Karl drar försiktigt i sin klädsel, smått obekväm i sin
nya stil, Jennifers klänning dras längs golvet när hon går genom korridorerna
och Michaela stannar snart upp i den långa korridoren. Hennes blick har fastnat
på en stor sammetsplatta, där ett vackert halsband vilar. Sällskapet stannar
upp och Dante vänder sig om och följer Michaelas blick till det vackra smycket.
– Åh, detta är från
Storbritannien och jag fick det under Edvard II:s tid. Halsbandet är efter hans
vackra mor Eleonora av Kastilien, en mycket vacker kvinna har jag hört, hon dog
tyvärr under sent 1200-tal, vilket den engelske regenten tog mycket hårt. säger
Dante och skakar ledsamt på huvudet.
Författaren sträcker fram sin arm mot Michaela och tar henne
i armkrok, hon lyfter upp sin klänning med ena handen och deras färd genom det
stora huset fortsätter.
De tre vännernas tankar snurrar för fullt och vi utbyter ett par oroliga
blickar då vi allesammans inser att vi inte förberett några frågor. Dante leder
in oss i husets stora spegelsalong samtidigt som han frågar varför vi rest
denna långa väg och om det bara var för att vi var imponerade över hans
skrivkonst. Det ekar i det stora rummet när klackarna på de höga skorna slår
mot golvet, Dante visar oss till en stor soffa med två tillhörande fåtöljer och
ber oss att slå oss ner. Jennifer sätter sig med rak rygg i en av de stora
fåtöljerna och öppnar sin mun, för att snabbt stänga den igen. Vad kunde man
egentligen säga? Vi satt lika tysta allihop medan Dante med ett leende
granskade oss.
– Det är inte ofta jag får
personligt besök, jag brukar oftast besöka andra. Är det någonting ni vill
veta? frågar Dante med en blick som lyser av glädje och med ett brett leende på
läpparna.
– Kan jag erbjuda en kopp av mitt favoritte från Kina? frågar han när vi suttit
tysta en stund.
Karl tackar vänligt ja och vi får alla fyra varsin vackert
gjord tekopp nedställd på bordet framför oss.
– Detta är äkta kinesiskt
porslin, jag har fått det av självaste Marco Polo! stoltserar Dante när han
lyfter upp den sköra muggen.
Vi tittar på varandra med varsin rykande kopp te i händerna
och vi tänker samma tanke, vad ska man säga? Vad kan man fråga om? Det är så
mycket vi vill ta reda på. Till slut öppnar Jennifer munnen och Dante tittar
nyfiket på henne.
– Hm, har ni bott i den här
fastigheten länge?
– Jag köpte herrgården först när jag blivit en välkänd författare, så det är
relativt nytt. svarar Dante med ett vänligt uttryck.
Jennifer nickar och knyter händerna i knät och låter dem
vila på det mjuka, blå klänningstyget. Michaela pillar på det röda tyget,
tittar upp och söker ivrigt Jennifers och Karls blick. Hon ställer sedan första
frågan som blir starten på en lång men intressant eftermiddag.
– Hur såg din uppväxt ut? frågade
Michaela intresserat innan hon sippar på sitt te.
– Jag föddes i Florens i mellersta delen av Italien år 1265, mitt dopnamn var
Dorante efter min morfar, men under min uppväxt tog jag mig friheten att börja
kalla mig själv för Dante. Min far var bankir och min mor dog när jag
fortfarande var liten. Senare gifte min far om sig med en ny kvinna och jag
fick nya syskon. Min familj tillhörde inte adeln under min ungdomstid utan vi
tillhörde en grupp kallad guelferna, vi stödde påven mot kejsaren av det
tyskromerska riket. Jag har studerat på många olika platser under min tid, och
på grund av detta är jag mycket välbildad, om jag får säga det själv. svarar
den store författaren och sträcker på sig lite extra.
– När och varför bestämde du dig
för att börja skriva? fortsätter Jennifer och vrider lite på sig.
– Åh, jag kommer ihåg det som om det var igår. Hennes vackra kastanjebruna
lockar och de drömmande, gröna ögonen. Hennes stolta hållning och kärleksfulla
sätt. Hennes ljuva röst och klingande skratt, den vackraste flicka som någonsin
satt sina smäckra fötter på denna jord. svarar Dante samtidigt tittar med en
drömmande blick ut i luften.
– Ursäkta, men vem pratar du om?
frågar Karl försiktigt när han utbyter förvirrade blickar med de två tjejerna.
– Beatrice! Min musa, mitt livs kärlek, det var hon som lade grunden till allt.
Vi blev vänner som unga, och jag insåg snabbt att hon gav mig motivation och
inspiration till att skriva. När vi blev något äldre, men fortfarande unga, så
beslöt hennes far att gifta bort henne. Då lovade jag att dikta till henne i
ett litterärt verk så som ingen annan tidigare skrivit till någon kvinna. Jag
höll mitt löfte och den första boken jag skrev, skrev jag till henne och jag
gav den titeln La Vita Nuova. Så jag
ser den som mitt ungdomsverk och starten på min karriär som författare. säger
Dante när efter en stor klunk te.
Vi tittar uppskattande på varandra och inser att detta är
början på en givande resa, Michaela möter Dantes blick och frågar med ett
leende:
– Vad har du mer skrivit för
verk?
– Jag har skrivit rätt många böcker av olika slag bland annat La Vita Nuova som jag berättade om. Den
handlar helt enkelt om hur jag känner inför min älskade Beatrice, så boken
består egentligen av dikter jag tidigare ägnat henne. Jag har även skrivit en
bok som kallas Divina Commedia där
jag förklarar hur det ser ut när man lämnar denna värld och kliver in i livet
efter detta. Alltså hur purgatorium och paradis ser ut, samt skärselden
naturligtvis.
– Vi har förstått att du ofta
skriver på italienska och inte latin, varför gör du det? frågar Jennifer med
huvudet lätt på sned. Dante tänker efter en stund innan han svarar:
– Jag vill att fler av mitt eget folk ska kunna förstå mig när jag skriver, jag
vill att de ska förstå innebörden av texterna utan att behöva ta hjälp av någon
latintalande man för att översätta. Jag tror att jag kan nå ut till en större publik
genom att skriva på ett språk som ständigt hörs på gatorna. Latin är ett språk
som nästan bara kyrkans män använder, och jag vill att människor även utanför
kyrkans elit ska kunna återberätta mina dikter direkt från boken. Alla är inte
skolade så som jag, men jag vill att de få som är läskunniga ska kunna berätta
för de olärda, så som bönder.
– Anser du dig som nytänkande
eller är ditt sätt att skriva tidstypiskt?
– Som många andra författare tar jag hjälp av mina förebilders verk med
inspiration och tips, men jag är även väldigt fri i mitt sätt att skriva. Jag
skulle nog beskriva mig själv som nytänkande i det faktum att jag skriver på
folkspråk. Jag har även tagit modet till mig att skriva på ett sätt som inte är
så vanligt, jag har faktiskt aldrig sett det innan. I Divina
Commedia skriver jag med hjälp av det versmått som jag själv kommit på. Berättar
Dante och lutar sig mot fåtöljens ryggstöd.
– Tänker du att ditt sätt att
skriva har påverkats av samhället?
– Det gör det nog alltid. Vi författare, precis som konstnärerna, påverkas
dagligen av det vi ser, hör och känner. Jag skriver ju inte som de gjorde under
grekernas tid, om det är det ni försöker antyda. Jag skriver ofta till det jag
hyser kärlek för, som när jag i mitt första verk beskriver min kärlek till
Beatrice. På samma sätt som jag i Divina Commedia
beskriver min kärlek till den religion jag är trogen till, genom att föra den
vidare på ett språk fler kan förstå.
– Tänker du att dina verk har
påverkat samhället på något sätt?
– Jag tror att fler författare kommer våga uttrycka sig på ett mer folkligt
språk och sätt, att detta kanske kan vara starten på ett mer enat samhälle. Ett
enat samhälle där kyrkans makt över de olärda kanske minskar och kyrkans folk
istället kommer närmare den stora massan.
– Vad handlar Divina Commedia om?
– Jag har skrivit boken Divina Commedia som om jag själv upplever
händelserna. Jag börjar min resa genom att besöka helvetet och dess nio
kretsar, där jag möter historiska personer såväl som människor som lever vid
min sida. Jag får se vilka straff de blir tilldelade baserat på vilka brott de
utfört. Därefter reser jag vidare mot skärseldsbergets topp, där vägen till reningen
går. Efter detta börjar jag äntligen närma mig den ljuva himlen, paradiset, där
jag möter min underbara Beatrice. Hon leder mig till min rätta plats och jag
får uppleva den sanna kärleken. En av mina favoritdelar i boken har jag valt
att kalla för I Helvetets andra krets, och för att ge den rättvisa vill
jag gärna läsa upp den för er unga:
______________________________________________________________________________________________
I Helvetets
andra krets
Så lämnar jag den första kretsens dal
och till den andras verop jag mig vänder
vars trängre rundel rymmer större kval.
Här står den grymme Minos och skär tänder,
rannsakar brotten innan in man går
och snor sin svans och dömer och
försänder
var nyanländ. När inför honom står
en olycksdrabbad själ, hon allt
bekänner.
Och han, som synderna i grund förstår,
den dömdes purgatorium redan känner
och visar kretsen dit hon sänkes, med
det antal varv han svansen kring sig spänner.
Och jag förstod att sådan plåga tär
dem, som av köttets lust till trälar göras
och ej förnuftet lytt, men sitt begär.
Jag bad: "O skald, hur gärna talte jag
med dessa två som sig tillsammans röra
så lätta, burna kring av stormens drag!"
Jag utbrast: "Vilka ljuva drömmar drömde
väl dessa två, när längtans övermått
till detta jämmerfulla straff dem
dömde!"
Och vänd till dem: "Till gråt din bittra lott,
Francesca, rör mig, och med dig jag
lider.
Men säg mig, när och huru kärlek fått
i trånfull suckans första ljuva tider
er i sin makt, så att ni hjärtats val
och längtans dunkla röst förstått
omsider?"
Hon svarade: "Det finns ej större kval
än att om lyckans tid bli påmind åter.
Det vet din ciceron i jämmerns dal.
Men av din varma känsla jag mig låter
förmå att yppa vad vår kärleksband
först tände an - fast som du ser, jag
gråter.
En dag vi läste hur i kärleksbrand
Lancelot snärjts, och över boken böjde
vi oss helt aningslöst, på tumanhand.
Och våra blickar mot varann vi höjde
från bladen, medan kindens färg oss
svek,
tills raden kom som oss vår trängtan
röjde.
När älskarn kysste leendet, vars smek
hans mun så länge åtrått, ömt betagen
min mun han kysste, bävande och blek,
som aldrig mer blir från min sida tagen.
Förförarn boken var, och dess poet.
Vi läste icke vidare, den dagen..."
Den ena anden bittra tårar grät,
då från den andras läppar hördes orden.
Men ömkan mig i vanmakt sjunka lät
och likt en livlös kropp föll jag till jorden.
______________________________________________________________________________________________
Den här delen av boken handlar om ett ungt par vars kärlek
till varandra har satt dem i helvetets andra krets som är till för vällustiga.
– Tycker du om att skriva på något
särskilt sätt? Använder du något speciellt stilmedel?
– Jag har skrivit Divina Commedia som
är ett allegoriskt epos. Det är en berättelse vars detaljer har en dold
innebörd och detta är skrivet på vers. Meningen är att folk ska få en bild
framför sig när de först möter de syndat och för att sedan få en annan bild
under deras förklaring till varför de befinner sig där de gör. Jag försöker
även sätta liv till icke levande ting som "längtans dunkla röst" som
nämns i min bok. I min favoritdel I
helvetets andra krets nämner jag till exempel ”köttets lust", vilket
har en dold innebörd, en viss symbolik och även där försöker jag ge liv till
någonting utan själ. Hela I helvetets
andra krets får faktiskt någon form av dold innebörd i det sammanhang jag
satt det i, så den som läser måste tänka efter under tiden för att faktiskt
förstå vad jag vill få fram.
Jag har ju även mitt eget vis att komponera en text på, som jag berättat för er
tidigare. Men det är lite krångligt att gå djupare in på, men det handlar i
princip om att sista ordet i varannan rad rimmar med varandra.
– Finns det någon speciell
anledning att du skriver i rim och vers?
– Man ska lättare kunna följa med i historien och den som är lärd att läsa ska
kunna återberätta den så likt originalet som möjligt utan att någon viktig del
glöms bort eller ändras under tiden. Det är även för att göra texten mer
melodisk, levande och det blir en rytm i berättelsen, nästan som när man
komponerar musik.
– Hade du någon speciell tanke
bakom boken?
– Eftersom att jag och min familj är väldigt religiösa, och stöder påven i de
beslut han tar. Så vill jag visa mitt folk hur det går till när man äntrar
livet efter detta. Jag ville alltså förklara hur det kommer gå till, baserat på
hur man har levt, visa vad man kan förvänta sig på grund av de gärningar som
utförts under ens livstid. Det är en fråga som många människor vill ha svar på-
vad som händer efter döden. Jag är övertygad om att jag kan ge ett bra svar på
det genom min litteratur.
Jag vill även få människor i dagens samhälle att tänka efter, innan de gör
någonting som kan straffa sig i vårt nästa liv. En enda gärning kan göra så att
de går miste om ett underbart liv i paradiset. Men jag vill även visa för mitt
folk att en gärning kan få en konsekvens redan nu, jag har som tidigare nämnt använt
mig av symbolik. Jag ser Minos som lite av en domare, som dömer och delar ut
straff, precis som en domare skulle döma nu i vår tid.
Jag ville även att fler skulle få ta del av mina historier, det var ju därför
jag skrev på ett relativt lätt sätt att komma ihåg och förstå genom mitt egna
skrivsätt och att jag använder mig av Italienskan.
Michaela gäspar stort och blinkar några gånger och Jennifer
sträcker utmattat på sig. Karl frågar försiktigt vad
klockan kan vara och vi får svaret att hon redan är elva på natten. Vi tittar
förvånat på varandra och reser oss försiktigt ur de mjuka möblemangen. Michaela
stryker ut några skrynklor på klänningslivet och Jennifer vrider på sig.
– Tack för en fantastisk
eftermiddag och kväll. Det har varit helt otroligt intressant att träffa er och
få svar på våra frågor, herr Alighieri. säger Jennifer och niger lätt.
Dante bockar och kysser Jennifers hand, gör detsamma mot
Michaela och skakar Karls hand.
– Ni ska ha tack, såhär roligt
har jag inte haft på ett bra tag. säger författaren med ett leende på läpparna.
Vi tackar än en gång och går samma väg nerför spiraltrappan.
Vi finner snart den stora ekdörr vi kom in genom och Dantes tjänare öppnar den
för oss med en bockning. Så snart vi kommit utanför dörren inser vi att vi har ytterligare ett
problem: vi har ingenstans att sova.