Tillbaka till verkligheten

Det har varit en lång dag i Dantes stora hus och vi är helt förundrade över allt vi fått se och höra. Det har varit fantastiskt att få se denna stora man i egen hög person. Eftersom vi inte hade någon plats att sova på smög vi in i en lada en bit utanför Florens. Vi bestämde oss för att gå och lägga oss på det mjuka höet som låg på torkning på ladans loft. Vi låg alla tre och pustade ut bredvid varandra samtidigt som Karl klagade över att halmen fastnade i hans tights. Kjolarna frasade när vi vände oss om för att sa varandra bättre.

– Det har varit en lång dag idag. säger Jennifer med en suck samtidigt som hon halvt sätter sig upp.

– Absolut! Men det var värt det, det är nästan så att jag skulle vilja stanna kvar. mumlar Michaela när hon samlar ihop den stora klänningens alla kjolar.

Karl ligger och tittar upp i taket. Han ligger bara tyst och följer plankornas mönster med blicken en stund tills han slutligen frågar:

– Vad tycker ni har varit det bästa med hela resan?

Michaela biter sig lätt i läppen innan hon svarar:

– För mig måste det nog ha varit att se den riktiga medeltiden, att få leva i den här världen, trots att det bara har gått en dag! Att få gå omkring i höga klackar och en vacker klänning. Sedan var det ju även helt fantastiskt att möta Dante, att få se och prata med honom.

– Det kan jag väl hålla med om, att få träffa Dante menar jag. Jag har inte varit riktigt lika nöjd med min klädsel som du verkar ha varit, ballongkjol var väl inte riktigt min grej. Men det har varit en fantastisk upplevelse att få prata med Dante Alighieri och höra hans teorier och åsikter - det som faktiskt har lagt grunden till en av världens första romaner. Vad tycker du Jennifer? frågar Karl och vrider lätt på huvudet.

Jennifer, som sitter lutad mot en stöttepelare med slutna ögon, kisar lätt tillbaka mot Karl och gäspar djupt innan hon svarar:

– Som ni bägge två redan sagt har det varit helt otroligt att få träffa denne stora författare och vi har fått lära oss så mycket nytt. Sådant som om vi aldrig hade fått reda på genom att läsa några dammiga gamla böcker. Att det var Dante som kom på terzin hade jag aldrig kunnat gissa, bara att ha sådan fantasi och kreativitet till att komma på ett helt nytt skrivsätt är ju bara helt otroligt.

– Och hur han lagt upp boken och varför, att få höra hans tankar och motiveringar till alla dolda innebörder har också varit väldigt intressant att få lyssna på. lägger Karl till när Jennifer tystnat.

– Har du något annat som du tyckt varit intressant, mer än att få uppleva medeltiden Michaela? frågar Jennifer med slutna ögon, men det kom inget svar. Hon och Karl vänder blickarna mot den stora högen av rött tyg som ska föreställa Michaelas klänning. Fortfarande inget svar. Jennifer kryper bort mot Michaela och säger hennes namn upprepade gånger innan hon skrattar lågt.

– Hon har somnat! utbrister hon och Karl stämmer in i hennes skratt.

Båda två lägger sig ner bredvid den nu sussande vännen och somnar de med inom bara en kort stund därefter.

Michaela sätter sig upp och sträcker ut armarna när hennes hand slår i någonting, hon drar till sig handen samtidigt som Karl hoppar upp på fötter med händerna om näsan.

– Förlåt! Gick det bra? utbrister hon med händerna för munnen. 

– Jaja! Jag är okej. svarar Karl med ett leende.

Samtidigt har Jennifer hunnit vakna och står nu bredvid dem, hon tittar sig förbryllat omkring innan hon petar Michaela i midjan och säger:

– Hörrni, vad gör vi här?

Vi stannar upp för en sekund och bara stirrar. Vi står utanför en byggnad som är allt för välbekant med dess tegelstensprydda väggar. Vi står på grusplanen utanför Östrabo och tusen frågetecken far genom våra huvuden. Våra funderingar avbryts av ett mörkt skrik. Michaela och Jennifer vänder sig mot Karl som tittar ner på sig själv och båda tjejerna börjar skratta.

– Vad har jag på mig? utbrister Karl förskräckt och håller ett hårt tag i sin kjol.

Michaela och Jennifer fortsätter fnittra samtidigt som de snurrar runt i sina stora klänningar. Yra i huvudet och med ett fånigt flin tittar vi på varandra igen innan vi än en gång brister ut i skratt. En fantastisk resa är därmed glömd och bortblåst med vinden…

Dessa källor har vi använt oss av i alla våra tre inlägg:

http://sv.wikipedia.org/wiki/I_livets_v%C3%A5r

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dante_Alighieri

http://www.ne.se/lang/dante-alighieri

http://www.ne.se/lang/terzin

Mötet med Dante Alighieri

Vi tittar på varandra med stora ögon, det är han, Dante, och han står mitt framför oss. Karl tar första steget och skakar hand samtidigt som han med högtidlig röst presenterar sig själv och sedan Michaela och Jennifer. Han berättar att vi är från tre svenska adelsfamiljer och att vi tycker mycket om hans litteratur. Dante skiner upp och välkomnar oss in i hans salong. Karl följer efter med självsäkra steg medan Jennifer och Michaela tittar sig omkring innan de följer efter.

Klapprande klackar hörs mot det ljusa stengolvet, Dante pratar med hög röst och förklarar varifrån alla dekorationer längs väggarna kommer. Någonting är från Paris, något annat från Kina och något tredje från det tysk-romerska riket. Karl drar försiktigt i sin klädsel, smått obekväm i sin nya stil, Jennifers klänning dras längs golvet när hon går genom korridorerna och Michaela stannar snart upp i den långa korridoren. Hennes blick har fastnat på en stor sammetsplatta, där ett vackert halsband vilar. Sällskapet stannar upp och Dante vänder sig om och följer Michaelas blick till det vackra smycket.

– Åh, detta är från Storbritannien och jag fick det under Edvard II:s tid. Halsbandet är efter hans vackra mor Eleonora av Kastilien, en mycket vacker kvinna har jag hört, hon dog tyvärr under sent 1200-tal, vilket den engelske regenten tog mycket hårt. säger Dante och skakar ledsamt på huvudet.

Författaren sträcker fram sin arm mot Michaela och tar henne i armkrok, hon lyfter upp sin klänning med ena handen och deras färd genom det stora huset fortsätter.
De tre vännernas tankar snurrar för fullt och vi utbyter ett par oroliga blickar då vi allesammans inser att vi inte förberett några frågor. Dante leder in oss i husets stora spegelsalong samtidigt som han frågar varför vi rest denna långa väg och om det bara var för att vi var imponerade över hans skrivkonst. Det ekar i det stora rummet när klackarna på de höga skorna slår mot golvet, Dante visar oss till en stor soffa med två tillhörande fåtöljer och ber oss att slå oss ner. Jennifer sätter sig med rak rygg i en av de stora fåtöljerna och öppnar sin mun, för att snabbt stänga den igen. Vad kunde man egentligen säga? Vi satt lika tysta allihop medan Dante med ett leende granskade oss.

– Det är inte ofta jag får personligt besök, jag brukar oftast besöka andra. Är det någonting ni vill veta? frågar Dante med en blick som lyser av glädje och med ett brett leende på läpparna.
– Kan jag erbjuda en kopp av mitt favoritte från Kina? frågar han när vi suttit tysta en stund.

Karl tackar vänligt ja och vi får alla fyra varsin vackert gjord tekopp nedställd på bordet framför oss.

– Detta är äkta kinesiskt porslin, jag har fått det av självaste Marco Polo! stoltserar Dante när han lyfter upp den sköra muggen.

Vi tittar på varandra med varsin rykande kopp te i händerna och vi tänker samma tanke, vad ska man säga? Vad kan man fråga om? Det är så mycket vi vill ta reda på. Till slut öppnar Jennifer munnen och Dante tittar nyfiket på henne.

– Hm, har ni bott i den här fastigheten länge?
– Jag köpte herrgården först när jag blivit en välkänd författare, så det är relativt nytt. svarar Dante med ett vänligt uttryck.

Jennifer nickar och knyter händerna i knät och låter dem vila på det mjuka, blå klänningstyget. Michaela pillar på det röda tyget, tittar upp och söker ivrigt Jennifers och Karls blick. Hon ställer sedan första frågan som blir starten på en lång men intressant eftermiddag.

– Hur såg din uppväxt ut? frågade Michaela intresserat innan hon sippar på sitt te.
– Jag föddes i Florens i mellersta delen av Italien år 1265, mitt dopnamn var Dorante efter min morfar, men under min uppväxt tog jag mig friheten att börja kalla mig själv för Dante. Min far var bankir och min mor dog när jag fortfarande var liten. Senare gifte min far om sig med en ny kvinna och jag fick nya syskon. Min familj tillhörde inte adeln under min ungdomstid utan vi tillhörde en grupp kallad guelferna, vi stödde påven mot kejsaren av det tyskromerska riket. Jag har studerat på många olika platser under min tid, och på grund av detta är jag mycket välbildad, om jag får säga det själv. svarar den store författaren och sträcker på sig lite extra.

– När och varför bestämde du dig för att börja skriva? fortsätter Jennifer och vrider lite på sig.
– Åh, jag kommer ihåg det som om det var igår. Hennes vackra kastanjebruna lockar och de drömmande, gröna ögonen. Hennes stolta hållning och kärleksfulla sätt. Hennes ljuva röst och klingande skratt, den vackraste flicka som någonsin satt sina smäckra fötter på denna jord. svarar Dante samtidigt tittar med en drömmande blick ut i luften.

– Ursäkta, men vem pratar du om? frågar Karl försiktigt när han utbyter förvirrade blickar med de två tjejerna.
– Beatrice! Min musa, mitt livs kärlek, det var hon som lade grunden till allt. Vi blev vänner som unga, och jag insåg snabbt att hon gav mig motivation och inspiration till att skriva. När vi blev något äldre, men fortfarande unga, så beslöt hennes far att gifta bort henne. Då lovade jag att dikta till henne i ett litterärt verk så som ingen annan tidigare skrivit till någon kvinna. Jag höll mitt löfte och den första boken jag skrev, skrev jag till henne och jag gav den titeln La Vita Nuova. Så jag ser den som mitt ungdomsverk och starten på min karriär som författare. säger Dante när efter en stor klunk te.

Vi tittar uppskattande på varandra och inser att detta är början på en givande resa, Michaela möter Dantes blick och frågar med ett leende:

– Vad har du mer skrivit för verk?
– Jag har skrivit rätt många böcker av olika slag bland annat La Vita Nuova som jag berättade om. Den handlar helt enkelt om hur jag känner inför min älskade Beatrice, så boken består egentligen av dikter jag tidigare ägnat henne. Jag har även skrivit en bok som kallas Divina Commedia där jag förklarar hur det ser ut när man lämnar denna värld och kliver in i livet efter detta. Alltså hur purgatorium och paradis ser ut, samt skärselden naturligtvis.

– Vi har förstått att du ofta skriver på italienska och inte latin, varför gör du det? frågar Jennifer med huvudet lätt på sned. Dante tänker efter en stund innan han svarar:
– Jag vill att fler av mitt eget folk ska kunna förstå mig när jag skriver, jag vill att de ska förstå innebörden av texterna utan att behöva ta hjälp av någon latintalande man för att översätta. Jag tror att jag kan nå ut till en större publik genom att skriva på ett språk som ständigt hörs på gatorna. Latin är ett språk som nästan bara kyrkans män använder, och jag vill att människor även utanför kyrkans elit ska kunna återberätta mina dikter direkt från boken. Alla är inte skolade så som jag, men jag vill att de få som är läskunniga ska kunna berätta för de olärda, så som bönder.

– Anser du dig som nytänkande eller är ditt sätt att skriva tidstypiskt?
– Som många andra författare tar jag hjälp av mina förebilders verk med inspiration och tips, men jag är även väldigt fri i mitt sätt att skriva. Jag skulle nog beskriva mig själv som nytänkande i det faktum att jag skriver på folkspråk. Jag har även tagit modet till mig att skriva på ett sätt som inte är så vanligt, jag har faktiskt aldrig sett det innan.  I Divina Commedia skriver jag med hjälp av det versmått som jag själv kommit på. Berättar Dante och lutar sig mot fåtöljens ryggstöd.

– Tänker du att ditt sätt att skriva har påverkats av samhället?
– Det gör det nog alltid. Vi författare, precis som konstnärerna, påverkas dagligen av det vi ser, hör och känner. Jag skriver ju inte som de gjorde under grekernas tid, om det är det ni försöker antyda. Jag skriver ofta till det jag hyser kärlek för, som när jag i mitt första verk beskriver min kärlek till Beatrice. På samma sätt som jag i Divina Commedia beskriver min kärlek till den religion jag är trogen till, genom att föra den vidare på ett språk fler kan förstå.

– Tänker du att dina verk har påverkat samhället på något sätt?
– Jag tror att fler författare kommer våga uttrycka sig på ett mer folkligt språk och sätt, att detta kanske kan vara starten på ett mer enat samhälle. Ett enat samhälle där kyrkans makt över de olärda kanske minskar och kyrkans folk istället kommer närmare den stora massan.

– Vad handlar Divina Commedia om?
– Jag har skrivit boken Divina Commedia som om jag själv upplever händelserna. Jag börjar min resa genom att besöka helvetet och dess nio kretsar, där jag möter historiska personer såväl som människor som lever vid min sida. Jag får se vilka straff de blir tilldelade baserat på vilka brott de utfört. Därefter reser jag vidare mot skärseldsbergets topp, där vägen till reningen går. Efter detta börjar jag äntligen närma mig den ljuva himlen, paradiset, där jag möter min underbara Beatrice. Hon leder mig till min rätta plats och jag får uppleva den sanna kärleken. En av mina favoritdelar i boken har jag valt att kalla för I Helvetets andra krets, och för att ge den rättvisa vill jag gärna läsa upp den för er unga:

______________________________________________________________________________________________

I Helvetets andra krets

Så lämnar jag den första kretsens dal
och till den andras verop jag mig vänder
vars trängre rundel rymmer större kval.

Här står den grymme Minos och skär tänder,
 rannsakar brotten innan in man går
 och snor sin svans och dömer och försänder

var nyanländ. När inför honom står
en olycksdrabbad själ, hon allt bekänner.
 Och han, som synderna i grund förstår,

den dömdes purgatorium redan känner
och visar kretsen dit hon sänkes, med
det antal varv han svansen kring sig spänner.

Och jag förstod att sådan plåga tär
dem, som av köttets lust till trälar göras
 och ej förnuftet lytt, men sitt begär.

Jag bad: "O skald, hur gärna talte jag
med dessa två som sig tillsammans röra
så lätta, burna kring av stormens drag!"

Jag utbrast: "Vilka ljuva drömmar drömde
väl dessa två, när längtans övermått
 till detta jämmerfulla straff dem dömde!"

Och vänd till dem: "Till gråt din bittra lott,
 Francesca, rör mig, och med dig jag lider.
 Men säg mig, när och huru kärlek fått

i trånfull suckans första ljuva tider
er i sin makt, så att ni hjärtats val
 och längtans dunkla röst förstått omsider?"

Hon svarade: "Det finns ej större kval
än att om lyckans tid bli påmind åter.
Det vet din ciceron i jämmerns dal.

Men av din varma känsla jag mig låter
förmå att yppa vad vår kärleksband
 först tände an - fast som du ser, jag gråter.

En dag vi läste hur i kärleksbrand
Lancelot snärjts, och över boken böjde
 vi oss helt aningslöst, på tumanhand.

Och våra blickar mot varann vi höjde
 från bladen, medan kindens färg oss svek,
 tills raden kom som oss vår trängtan röjde.

När älskarn kysste leendet, vars smek
hans mun så länge åtrått, ömt betagen
min mun han kysste, bävande och blek, 

som aldrig mer blir från min sida tagen.
Förförarn boken var, och dess poet.
Vi läste icke vidare, den dagen..."

Den ena anden bittra tårar grät,
då från den andras läppar hördes orden.
Men ömkan mig i vanmakt sjunka lät

 

och likt en livlös kropp föll jag till jorden.

______________________________________________________________________________________________

Den här delen av boken handlar om ett ungt par vars kärlek till varandra har satt dem i helvetets andra krets som är till för vällustiga.

– Tycker du om att skriva på något särskilt sätt? Använder du något speciellt stilmedel?
– Jag har skrivit Divina Commedia som är ett allegoriskt epos. Det är en berättelse vars detaljer har en dold innebörd och detta är skrivet på vers. Meningen är att folk ska få en bild framför sig när de först möter de syndat och för att sedan få en annan bild under deras förklaring till varför de befinner sig där de gör. Jag försöker även sätta liv till icke levande ting som "längtans dunkla röst" som nämns i min bok. I min favoritdel I helvetets andra krets nämner jag till exempel ”köttets lust", vilket har en dold innebörd, en viss symbolik och även där försöker jag ge liv till någonting utan själ. Hela I helvetets andra krets får faktiskt någon form av dold innebörd i det sammanhang jag satt det i, så den som läser måste tänka efter under tiden för att faktiskt förstå vad jag vill få fram.
Jag har ju även mitt eget vis att komponera en text på, som jag berättat för er tidigare. Men det är lite krångligt att gå djupare in på, men det handlar i princip om att sista ordet i varannan rad rimmar med varandra.

– Finns det någon speciell anledning att du skriver i rim och vers?
– Man ska lättare kunna följa med i historien och den som är lärd att läsa ska kunna återberätta den så likt originalet som möjligt utan att någon viktig del glöms bort eller ändras under tiden. Det är även för att göra texten mer melodisk, levande och det blir en rytm i berättelsen, nästan som när man komponerar musik.

– Hade du någon speciell tanke bakom boken?
– Eftersom att jag och min familj är väldigt religiösa, och stöder påven i de beslut han tar. Så vill jag visa mitt folk hur det går till när man äntrar livet efter detta. Jag ville alltså förklara hur det kommer gå till, baserat på hur man har levt, visa vad man kan förvänta sig på grund av de gärningar som utförts under ens livstid. Det är en fråga som många människor vill ha svar på- vad som händer efter döden. Jag är övertygad om att jag kan ge ett bra svar på det genom min litteratur.
Jag vill även få människor i dagens samhälle att tänka efter, innan de gör någonting som kan straffa sig i vårt nästa liv. En enda gärning kan göra så att de går miste om ett underbart liv i paradiset. Men jag vill även visa för mitt folk att en gärning kan få en konsekvens redan nu, jag har som tidigare nämnt använt mig av symbolik. Jag ser Minos som lite av en domare, som dömer och delar ut straff, precis som en domare skulle döma nu i vår tid.
Jag ville även att fler skulle få ta del av mina historier, det var ju därför jag skrev på ett relativt lätt sätt att komma ihåg och förstå genom mitt egna skrivsätt och att jag använder mig av Italienskan.

Michaela gäspar stort och blinkar några gånger och Jennifer sträcker utmattat på sig. Karl frågar försiktigt vad klockan kan vara och vi får svaret att hon redan är elva på natten. Vi tittar förvånat på varandra och reser oss försiktigt ur de mjuka möblemangen. Michaela stryker ut några skrynklor på klänningslivet och Jennifer vrider på sig.

– Tack för en fantastisk eftermiddag och kväll. Det har varit helt otroligt intressant att träffa er och få svar på våra frågor, herr Alighieri. säger Jennifer och niger lätt.

Dante bockar och kysser Jennifers hand, gör detsamma mot Michaela och skakar Karls hand.

– Ni ska ha tack, såhär roligt har jag inte haft på ett bra tag. säger författaren med ett leende på läpparna.

Vi tackar än en gång och går samma väg nerför spiraltrappan. Vi finner snart den stora ekdörr vi kom in genom och Dantes tjänare öppnar den för oss med en bockning. Så snart vi kommit utanför dörren inser vi att vi har ytterligare ett problem: vi har ingenstans att sova.

På väg genom tiden

Anledningen till att vi gjorde denna resa var att vi hade fått höra mycket intresseväckande saker om Dante och hans litterära verk. På så vis fick vi en uppfattning om att han var en märkvärdig person med många intressanta idéer och teorier som avspeglades i hans litteratur. Vi ville träffa honom och beslöt oss därför för att kontakta ett forskningsinstitut på Irland, som hade specificerat sig på tidsresor, för att se om de hade någon aning om hur man kunde färdas tillbaka i tiden, till den tidsålder då Dante levde och verkade. Det visste de, för man hade tydligen skapat en enorm toalett, vilken fungerade som en tidsmaskin. Man behövde bara placera sig på toalettsitsen och hoppa ner i vattnet när de spolade. Det var otroligt spännande att genomföra en tidsresa, för hur ofta gör man det?

______________________________________________________________________________________________

Resan börjar med ett ihärdigt snurrande i huvudet då vi åker fortare och fortare ner i toalettens vattenvirvel. Trots detta kan vi under färdens gång, ner i det spinnande vattnet, skymta den berömda Mozart sitta klinkandes vid sitt piano, William Shakespeare sitta vid ett skrivbord med en fjäderpenna i högsta hugg och Leonardo da Vinci stå vid sin duk och skissa på den vackra tavla som senare skulle komma att bli hans signum. Det känns mäktigt att se alla dessa stora personligheter i egen hög person! Efter ytterligare några varv i tidsvirveln når vi vår destination och landar med ett plask i en lerpöl där grisar står och äter. 

Vi reser oss upp skrattandes och tittar ner på våra lertäckta kläder. Vi inser att vi måste hitta en affär omgående om vi ska kunna träffa den legendariska författaren Dante Alighieri. Runt omkring oss breder oändliga gröna fält ut sig och vi förstår att vi befinner oss på landsbygden. De simpla husen ligger glest utplacerade och vi kan se några väderbitna bönder skörda sina åkrar i den tunga hettan. Efter vår förhäxning av det idylliska landskapet vänder vi oss åt höger och får syn på något som påminner om en kopparfärgad vägg i fjärran. Vi bestämmer oss för att ta reda på vad som döljer sig där bakom och börjar gå längs en grusväg som leder dit. Den dammiga luften och solens envetna strålar gör oss snabbt trötta under vår vandring. Vårt mål tycks ligga vid jordens andra ände.

Då tröttheten tar över slår vi oss ner i det svala gräset vid vägkanten och njuter av skuggans trygghet från den gassande solen. Snart kan vi höra klapprande steg mot vägen och ett gnisslande. Vi får syn på en mäktig, grå häst med en vagn bakom sig. I vagnen sitter en kvinna och en man, vilka får ett uttryck av empati i ansiktet när de får syn på oss. Kvinnan är klädd i en kornblå klänning och har en vit slöja hängandes ner över axlarna. Mannen har en röd tunika, höga stövlar och en stråhatt. Mannen drar i tyglarna och gestikulerar att vi ska sätta oss i vagnen. Vi reser oss, niger och bockar och hoppar in i vagnen bakom dem.

– Hej, ungdomar! Vart är ni på väg? frågar mannen.

– Vi letar efter en affär där vi kan köpa fina kläder. Känner ni till något bra ställe i närheten? frågar Michaela.

– Nämen, vad i allsin dar har ni gjort med era kläder? Självklart ska vi ta er till stans bästa affär. Jag känner en utmärkt sömmerska. säger kvinnan.

– Det är en lång historia, men jag kan avslöja ett den inkluderar ett dopp i en lerpöl! säger Jennifer med ett finurligt leende.

– Då styr vi in mot Florens! säger mannen och skänklar på hästen med tyglarna.

Snart närmar vi oss den kopparfärgade väggen, som visar sig vara en mur. Vid en av öppningarna möts vi av en vakt, som efter ett samtal med mannen i vagnen släpper in oss. Innanför muren upptornas den mest förtjusande staden vi någonsin skådat. Alla husen går i nyanser av koppar, orange och crème. Byggnationen är en blandning av höga torn och låga, små mysiga affärshus. Staden myllrar av liv, musik och röster. Under vår färd mot affären passerar vi säkert ett tiotal kyrkor och förstår att religionen måste vara en stor del av de medeltida människornas liv. Snart når vi en mysig liten gränd, vilken mannen stannar hästen framför.

– Ni går 50 meter längs gränden och så ser ni klädaffären in till vänster. Säg att Magdalena hälsar att ni ska bli väl omhändertagna. säger kvinnan och blinkar.

Vi tackar och småspringer ner för gränden. In till vänster ligger mycket riktigt affären. Vi stiger in i butiken och möts av väggar fulla av färgglada tyger och klädesplagg. En kvinna, med en voluminös vinröd klänning och ett måttband runt nacken, kommer fram till oss och vi nämner att Magdalena skickat oss. Kvinnan kallar in två andra sömmerskor och snart börjar de alla att ta mått. Vi säger att vi önskar oss det allra bästa då vi ska träffa Dante och efter en blick till varandra nickar kvinnorna förstående. De kommer snart tillbaka med två pampiga, vackra klänningar till Jennifer och Michaela och ett par tights, en skjorta med krage, en ballongkjol och en mantel till Karl. Vi tackar och betalar dem med alla de guldmynt vi lyckas i våra egna, lertäckta kläder. Nu var vi redo att träffa Dante.

Vi visste, genom vår efterforskning innan resan, att Dante var bosatt i stadsdelen San Pier Maggiore i Florens och frågar oss därför fram till området. En pojke i 20-årsåldern, klädd i adliga kläder, berättar för oss att Dante är hans granne och visar oss därför till författarens mäktiga hus. Huset är beigt och har två torn. Trädgården är enorm och har en blandning av färgstarka rabatter och träd med rundade kronor. Vi går nervöst upp till entrén och knackar på den tunga ekporten. Den korta mannen som öppnar presenterar sig som Dantes tjänare och säger vänligt att herr Alighieri naturligtvis har tid över för en pratstund. Han visar oss upp i ena tornet och längst upp, vid änden av de slingriga trapporna, breder ett ljust rum ut sig. Ett stort skrivbord står vid fönstret och lutad över skrivbordet står Dante Alighieri. Vi kan knappt tro våra ögon när den historiska författaren, iklädd röd mantel och luva, vänder sig, skiner upp och går fram med utsträckt hand mot oss.